Företagen behöver besked om klimat och energi

Kan Norden ta täten för en alternativ klimatstrategi för investeringar i hållbar teknik? Kan svenska och nordiska företag bidra till att rädda klimatet och samtidigt tjäna pengar? I Almedalen 2010 medverkar Allan Larsson, senior rådgivare åt Global Utmaning, vid ett seminarium med rubriken Jobb och klimat - bara prat?  

Här utvecklar han sina tankar kring företagen och det fortsatta klimatarbetet:

Vem bar ansvaret för det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn? Det danska ordförandeskapet för FN-konferensen? Det svenska ordförandeskapet för EU? Eller den amerikanska senaten som inte ville ge president Obama mandat att träffa en uppgörelse om ett bindande juridiskt avtal? Eller var det kineserna som bara var villiga att träffa en politisk överenskommelse på lägsta tänkbara nivå?

Det finns många uppfattningar om varför klimatmötet misslyckades. Det finns till och med de som inte ser det som ett misslyckande. Jag har hört erfarna förhandlare säga att det faktum att alla de viktigaste länderna nu har redovisat sina ambitioner för att begränsa utsläppen av koldioxid är en stor framgång. För fem år sedan var det få som trodde att det skulle vara möjligt.

Det viktiga nu är inte att fördela ansvaret för att man inte kom fram till ett juridiskt bindande avtal. Nu gäller det att gilla läget och göra det bästa möjliga för att driva arbetet vidare.

Jag arbetar i en expertgrupp inom Global Utmaning med att se framåt och presentera idéer för det fortsatta arbetet. Vi gör det i samarbete med andra europeiska så kallade ”tanke-smedjor”. Vi var i förra veckan inbjudna till EU-kommissionen i Bryssel för en första inledande presentation.

Det vi har tagit fasta på är en analys som har gjorts av konsultfirman McKinsey av effekterna för näringslivet av misslyckandet i Köpenhamn. Budskapet är att stora delar av näringslivet har lämnats i ovisshet om vilka de ekonomiska effekterna blir av det man kom överens om och av det som man inte kom överens om. Det betyder att de investeringar, som behöver komma tillstånd i ny teknik och nya former av energiförsörjning nu riskerar att skjutas på framtiden.

Det är i näringslivets – och kommunernas - investeringar som omställningen av våra ekonomier från fossila bränslen till renare teknik kommer till stånd, inte i de politiska avtalen. Företagen ska göra investeringar som ska fungera över 10, 20 kanske 30 år eller mer. De behöver besked om vad som ska gälla. Därför är det viktigt att nu försöka rikta in det fortsatta arbetet på att skapa de drivkrafter som behövs för en sådan omställning.

Vi har föreslagit att EU ska bedriva förhandlingarna utefter två spår: att fortsätta med sikte på ett juridiskt bindande avtal, när tiden för ett sådant är mogen, men framförallt att samla de större länderna kring en investeringsstrategi för ny teknik. För att en sådan ska bli mer än allmänna fraser behöver man ett kraftfullt incitament, nämligen ett tillräckligt högt pris på koldioxid. I dag är priset cirka 13 euro per ton, vilket inte ger några starka incitament till omställning. De experter som vi konsulterat säger att koldioxidpriset behöver komma upp till 40 euro per ton för att den nya tekniken, som finns eller är på gång, ska bli lönsam.

Detta är en prisnivå som inte går att nå upp till på kort sikt, men det finns anledning att försöka beskriva hur vi kan nå dit och hur vi sedan ska kunna behålla det som ett golv för att göra nya investeringar långsiktigt lönsamma. Medlen för detta är handeln med utsläppsrättigheter och koldioxidbeskattning, instrument som vi använt i Sverige med framgång.

Kommer denna idé om en investeringsstrategi att bli verklighet? Det återstår att se. Klimatförhandlingarna är som ett stort fartyg som behöver lång tid för att ställa om till en ny kurs. Och innan man lägger om rodret är det många som ska ha synpunkter på vad som ska ske.

Allan Larsson
(författare till Global Utmanings policypapper "From Copenhagen to Cancun" om klimatfrågan, klicka här)