Meny

1,5 graders global uppvärmning – Staffan Laestadius tolkar IPCC:s klimatrapport

1,5 graders global uppvärmning – Staffan Laestadius tolkar IPCC:s klimatrapport
Analyspost
Global Utmaning

1 månad sedan

Vad säger IPCC:s senaste klimatrapport och hur ska vi tolka den? Staffan Laestadius, senior rådgivare vid Global Utmaning förklarar det närmare. 

UNFCCC:s (United Nations Framework Convention on Climate Change) 21:a klimatkonferens i Paris resulterade i det så kallade Parisavtalet. Där kom man överens om att “hålla ökningen av den globala genomsnittliga temperaturen tydligt under (”well below”) 2°C över för-industriella nivåer och att främja ansträngningar att begränsa temperaturhöjningen till 1,5°C över för-industriella nivåer och därigenom acceptera (”recognizing”) att detta därigenom signifikant minskar klimatförändringarnas risker och effekter”.

Man inbjöd också IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change – en annan gren av FN-familjen –  “att ta fram en specialrapport under 2018 om effekterna av en global uppvärmning på 1,5 °C över för-industriella nivåer och relaterade globala utvecklingsbanor för växthusgaser”. Den rapport som IPCC nu den 6 oktober 2018 kommit överens om vid sitt 48:e möte är svaret på denna inbjudan. Den består av en sammanfattning, fem kapitel och diverse bilagor. Här följer en sammanfattning av och kommentarer kring rapporten.

IPCC och sanningen

Kan man lita på att det IPCC säger och skriver om klimatförändringarna är sant – eller närmare sanningen än vad andra institutioner eller forskargrupper säger? Det kan man inte till 100 procent. Men IPCC är en samarbetsorganisation mellan regeringar som i sin tur utser de experter som ska leda arbetet med de kunskapssynteser om klimatförändringarna som man regelbundet publicerar. Den uttalade ambitionen för IPCC är att öka kunskapen om klimatförändringarna, men det är sannolikt att alla länder inte utser sina experter enbart efter vetenskapliga meriter och att en del representanter är lyhörda för sina hemmaregeringars politiska ståndpunkter.

Man kan hävda att IPCC har en inbyggd tendens att ligga i underkant i sina analyser. Dels brukar de flesta forskare –  i linje med den s.k. försiktighetsprincipen – tolka sina resultat konservativt, d.v.s. försiktigt. Dels passar detta ofta det politiska systemets företrädare som från hemmaplan i sina respektive länder är utsatta för ett hårt tryck att inte hamna i överkant när det gäller hotbilder och kostsamma omställningar. Man kan hävda att försiktighetsprincipen för det politiska systemet borde vara den omvända mot forskarens, d.v.s. att ta höjd för att konsekvenserna av klimatförändringarna kan bli värre än de man tror och hoppas på.

Spegelbilden av detta är att för den oinvigde, som inte själv har möjlighet att bilda sig en egen uppfattning, bör IPCC:s rapporter kunna läsas med glasögon som ger budskapet att läget är åtminstone så här allvarligt – kanske än värre.

Vad skriver man?

Jorden har blivit ca 1°C varmare till följd av mänsklig aktivitet än vad som var fallet före industrialismen. I vissa områden, t.ex. Arktis och i delar av vårt land är uppvärmningen 2-3 gånger större. Uppvärmningen kommer att fortsätta med i genomsnitt kanske 0,5°C, men sannolikt inte mer, om vi omedelbart upphör med alla utsläpp.

Framtida klimatrisker beror således på hur snabbt och kraftfullt vi lyckas stabilisera och reducera utsläppen av växthusgaser. I korthet blir riskerna mycket större om vi överskrider 1,5°C-målet och sedan försöker sänka temperaturen i stället för att hela tiden hålla oss under nivån 1,5°C. Även ett litet överskridande av temperaturen med ca 0,2°C till 1,7°C kan medföra oöverstigliga utmaningar att senare sänka temperaturen.

Havsytans höjning kommer vid 1,5°C uppvärmning att bli cirka 0,5 meter (+/- 0,25 meter) vilket är ca 0,1 meter lägre än vid en höjning på 2,0°C. Det senare motsvarar att ytterligare cirka 10 miljoner personer utsätts för risken att behöva överge sin hem. Havsytan kommer att fortsätta att höjas även efter år 2100. Till detta ska det läggas till att isarna på och vid Antarktis och på Grönland vid såväl 2,0°C som vid 1,5°C kan trigga igång oåterkalleliga självförstärkande processer av isavsmältning som medför havsnivåhöjningar på flera meter.

Förlusten av biodiversitet blir mindre om temperaturhöjningarna kan begränsas till 1,5°C i stället för 2,0°C. Också upptinandet av permafrostområden reduceras med 1,5 – 2,0 miljoner kvadratkilometer vid den lägre temperaturhöjningen.  Sommarisen vid Arktis kommer att bli väsentligt större – och de isfria somrarna väsentligt färre – vid den lägre temperaturhöjningen.

Vill man begränsa klimatförändringarna måste man begränsa de kumulativa koldioxidutsläppen sedan industrialismens början. I slutet av 2017 uppgick de samlade utsläppen till 2200 (+/- 320) gigaton koldioxidekvivalenter (GtCO2). De ökar för närvarande med ca 42 (+/- 3) GtCO2 per år.  Beroende på kalkylmodell och krav på säkerhetsmarginaler kan man släppa ut i storleksordningen ytterligare ca 400 – 770 GtCO2 innan man förlorar kontrollen över temperaturhöjningarna.  Men andra växthusgaser, inte minst utsläppen av metan från tinande permafrostarealer, kan påverka (reducera) dessa värden. Med nuvarande utsläppsnivåer har vi således kanske 10 år på oss – definitivt mindre än 20 – innan utsläppen måste upphöra fullständigt.

Koncentrationen av koldioxid i atmosfären ökar under 2000-talet med cirka 20 miljondelar (”parts per million”) per decennium. Den ökningshastigheten är tio gånger så snabb som den någonsin varit under de senaste 800 000 åren. Koncentrationen är också den högsta som uppmätts/uppskattats under de senaste 3 miljoner åren. De förändringar människan nu skapar på planeten överskrider i hastighet och omfattning alla naturliga förändringar i jordens historia.

Om man vill begränsa den globala uppvärmningen till 1,5°C ställer det utomordentligt höga krav på omställning av hela samhället under de kommande två decennierna. Den systemomställningen blir av aldrig tidigare skådad omfattning och måste medföra genomgripande utsläppsreduktioner inom alla samhällssektorer.

Alla IPCC-scenarier på globala temperaturhöjningar på högst 1,5°C landar på koldioxidinsamling (”Carbon dioxide removal”) av något slag från atmosfären,  i storleksordningen 100 – 1000 GtCO2. Samtidigt är man medveten om att sådana koldioxid-insamlingar är problematiska och långt ifrån färdigutvecklade eller självklart realistiska i stor skala. Bland de som fungerar ingår de som är biologiskt baserade i olika former, t.ex. skogsplantering. Storskalig sådan kan emellertid konkurrera med andra mål kopplat till biodiversitet och livsmedelsförsörjning.

Dessa 1,5°C-scenarier kräver också i stort sett en halvering (cirka 45% och ett osäkerhetsintervall på 40-60%) av koldioxidutsläppen till 2030 jämfört med nivån 2010 och i stort sett ”nollutsläpp” från mitten av seklet (2045-2055). 2-gradersmålet tillåter en något långsammare reduktionstakt.

Uppskattningar av de åtaganden som Parisavtalets undertecknare gjort pekar mot att utsläppen år 2030 kommer att bli i storleksordningen 52 – 58 gigaton koldioxidekvivalenter per år vilket är otillräckligt för att uppnå såväl 1,5-gradersmålet som 2-gradermålet. Det leder snarast till en global uppvärmning på 3°C år 2100 och fortsatt uppvärmning därefter.

Förutsättningarna att uppnå andra utvecklingsmål på FN:s agenda 2030 – t.ex. relaterade till fattigdom och jämlikhet – är större i 1,5-gradersscenarierna än i 2-gradersscenarierna. Man bör dock inte underskatta att dåligt utformade omställningsåtgärder kan få mycket negativa effekter på dessa utvecklingsmål. Det gäller klimatanpassning (”adaption”) såväl som begränsning av växthusgasutsläpp (”mitigation”).

Några reflektioner vid läsningen

Rapportens fokus ligger på 1,5-gradersmålet och skillnaden mellan detta och 2-gradersmålet. Så var också beställningen från Parisavtalet. Men det innebär att relativt lite skrivs om de nuvarande utvecklingsbanorna som leder mot temperaturhöjningar på 3°C eller mer.

De grafer över utsläppsreduktioner som finns i rapporten som visar på hur 1,5-gradersmålet och 2-gradersmålet ska uppnås illustrerar kraftiga nedgångar från 2020. Sådana är dock ännu inte på agendan i något land. Rapporten saknar djupare diskussioner om vad som händer med en mer långsam omställning under 2020-talet, kanske med en topp först efter 2025 eller rent av 2030. Det skulle sannolikt bli mycket obekväma resultat som ändock borde belysas.

Rapporten väljer också att endast i förbigående nämna den risk för själförstärkande issmältningsprocesser i Antarktis och på Grönland som redan finns inom ramen för uppvärmningar i intervallet 1,5 – 2°C. Konsekvenserna på havsytans höjning kan bli såväl omfattande som snabba till följd av detta även om säkra slutsatser om dessa processer ännu inte kan dras.

Staffan Laestadius är professor i industriell utveckling vid KTH och senior rådgivare till Global Utmaning. 

Foto: Alexander Hafemann, Unsplash

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *