Meny

”Framtidens Europa vi aldrig talat om”

”Framtidens Europa vi aldrig talat om”
Global Utmaning

2 år sedan

EU är i gungning men Europaprojektet är inte dött. EU utvecklas och behöver ett engagerat Sverige som verkar för mer demokrati och en ny ekonomisk politik. Dit hör en massiv skuldavskrivning och transfereringar mellan eurozonens vinnare och förlorare, skriver Ulf Dahlsten i antologin ”Tio policyförslag som tar Europa ur krisen”.

Den förhärskande uppfattningen bland engelska och svenska ekonomer är att Europaprojektet är ett misslyckande som snarast borde avvecklas. EU:s trovärdighet har också fått sig en rejäl knäck av okänsligt agerande i symbolfrågor som avtalsrätt och vargjakt, av den valhänta hanteringen av Syrienkrisen och den massiva utvandringen, och, mer djupgående, av den massarbetslöshet och sociala misär som en misslyckad ekonomisk politik lett till i södra Europa. Nationalismen breder ut sig och med den fascismen, precis som under motsvarande kris under 1920-talet. Inte bara ekonomin utan hela Europeiska Unionen är i gungning, det vore fel att beskriva läget på ett annat sätt. Vi kan se tre scenarier framför oss.

Tre framtidsscenarier för EU

Ett möjligt scenario är att Europaprojektet faller samman. Ett Brexit ökar sannolikheten för ett sådant scenario, som också kan triggas på många andra sätt. Europas länder kan misslyckas med att integrera invandrarna. Grekland kan gå i konkurs.

Marine Le Pen kan bli ny president i Frankrike samtidigt som nationalistiska systerpartier med fascistiska böjelser inhöstar valframgångar i andra delar av Europa. I ett sådant scenario är det troligt att gränser återupprättas och gamla konflikter återuppväcks. Fler kan tänkas besluta om ett Exit och tonläget mellan länderna kan komma att höjas. En del talar till och med om risken för nya krig i Europa, när den Europeiska Unionen slutligen kan komma att avvecklas.

Ett andra scenario, som dock saknar trovärdighet, är det svenska och engelska favoritscenariot, en omförhandling av Europaprojektet med avskaffad euro och begränsningar av samarbetsområdet.

Det tredje scenariot är att euroländerna går vidare mot politisk integration och tar tag i den utbredda massarbetslösheten och integrationsutmaningen. Det är mitt önskescenario. I det följande vill jag förklara varför scenariot är möjligt och varför Sverige borde engagera sig. Sverige behöver ett starkt Europa, men Europa behöver också ett Sverige som den aktiva medlem vi aldrig varit.

Visionen om ett enat Europa är inte död – Europaprojektet har bara gjort halvhalt

Efter det första världskriget förödmjukades de förlorande tyskarna. Priset blev som bekant revanschism och ett andra världskrig. När tyskarna återigen led ett svidande nederlag fanns de statsmän som saknats tjugofem år tidigare. Stöttade av den amerikanska presidenten Franklin D Roosevelt utvecklade särskilt tre intellektuella giganter visionen om ett enat Europa i fred och frihet. De var tysken Konrad Adenauer samt fransmännen Robert Schumann och Jean Monnet. De föreslog praktiska steg och såg också till att de blev verklighet. Konrad Adenauer blev så småningom tysk förbundskansler och byggde starka band med Frankrikes starke man Charles de Gaulle. De blev ägare av Europaprojektet, ett ägarskap som tagits över av deras efterträdare, av sådana som Kohl och Mitterand, av Schröder och Sarkozy och nu av Merkel och Hollande. Visionen om det enade Europa har i tysk version en mer federalistisk karaktär och i den franska en mer mellanstatlig, men visionen är i allt väsentligt gemensam. Europaprojektet förs framåt när tillfälle bjuds och får avvakta när läget kräver det. Men det är inte dött.

Vi är närmare ett Europas Förenta Stater än vad de flesta uppfattat

USA har precis som Europa en gemensam marknad med fri rörlighet för människor, varor och kapital med allt vad det innebär, men är inte så integrerat som många tror. Delstaterna är i stort sett lika självständiga som EU:s medlemsstater, i vissa avseenden mer. Det sociala ansvaret för till exempel utbildning och sjukvård ligger på delstaterna. Obamacare handlar om att tvinga konservativt styrda delstater, som inte har generell sjukvård, att ta hand om alla sina medborgare. I Europa har vi inte det problemet då alla länder har allmän sjukvård, i varje fall hade vi inte det innan länderna i Nordeuropa, däribland Sverige, skamligt nog tvingade Grekland ge upp den allmänna sjukvården för att spara pengar. Det finns enligt industriföreträdare fler tekniska handelshinder mellan delstaterna i USA än mellan Europas stater och miljöaktivister kan konstatera att USA inte har samma gemensamma miljöpolitik som vi har i Europa. Å andra sidan har USA en gemensam utrikespolitik och ett gemensamt försvar. EU är på väg mot det förra, men har bara tagit stapplande steg mot det senare. Allt fler länder är med i NATO, men EU saknar det gemensamma gränsförsvar som kan ge ett yttre stöd till medlemsstaternas ytförsvar, och en gemensam insatsstyrka finns bara i rudimentär form.

EU:s kärnländer har likt USA en gemensam valuta men saknar det transfereringssystem som måste till. Ministerrådet representerar staterna, precis som USA:s senat, parlamentet motsvarar det amerikanska representanthuset och ledamöterna i EU:s regering, kommissionen, måste, precis som ministrarna i USA, godkännas av de folkvalda. Men EU-kommissionens ledare, presidenten, är okänd för allmänheten och vald av medlemsländerna för att vara just det. I USA är presidenten folkvald och har det direkta ansvaret för säkerhet, försvar och utrikespolitik. Det gör presidenten till en symbol för ett enat folk, en symbol som Europa än så länge saknar. En folkvald president är inte på dagordningen, men det är det traktat som ska möjliggöra transfereringar i en politiskt mer integrerad eurozon. De fem ordförandena i EU:s institutioner avgav i juni 2015 en gemensam rapport ”Completing Europe’s Economic and Monetary Union” som stakar ut vägen till detta traktat och tvärtemot vad de flesta tror så pågår just nu ett intensivt arbete i Bryssel för att omsätta rapporten i traktattext. Det nya traktatet planeras att läggas fram efter den stundande engelska folkomröstningen, det franska presidentvalet och det tyska förbundsdagsvalet och med det tas ytterligare ett steg närmare det inte alltför avlägsna slutmålet. Storbritannien och andra länder, som valt att stanna utanför den fortsatta integrationen, försäkras fortsatt tillträde till och inflytande över den interna marknaden, allt enligt den uppgörelse som har träffats mellan Merkel och Cameron.

Euron är inte ett isolerat projekt

Euron måste alltså ses i sitt större sammanhang. Det var ett perspektiv som helt saknades i den svenska folkomröstningen. Ledande ekonomer påpekade, med rätta, att euron inte skulle kunna fungera utan transfereringar mellan de länder som blir vinnare på en gemensam valuta och de som blir förlorare, men i stället för att medge detta valde förespråkarna att försöka tillbakavisa detta påstående. Det var en argumentation som var dömd att misslyckas. Förespråkarna ville inte medge att euron var ett steg mot ett mer integrerat Europa av det enkla skälet att visionen om ett enat Europa aldrig diskuterats och förankrats i Sverige. I stället kom eurons skapare av många att uppfattas som ekonomiska dårar och inte som de strateger de egentligen var. Sverige fick en folkomröstning om en delaspekt av Europaprojektet helt lösryckt från sitt sammanhang.

Sverige står inför ett vägval

Att de europeiska ledarna kommer att kunna förhindra en kollaps av Europeiska Unionen framstår inte som självklart när detta skrivs. Bryssel påminner om Weimarrepubliken före dess sönderfall. Där finns en välmenande intellektuell elit fast i ekonomiska teorier, som inte levererar det de borde. Eliten förefaller avskärmad från förtvivlan hos de många som gått arbetslösa i åratal och hos de unga som tappat tron på både demokrati och marknad. Fokus är på migration och till viss del på integration, medan arbete och bostäder till de som redan saknar bägge får vänta på att elitens missriktade ekonomiska politik levererar löften, som aldrig kommer att infrias.

Samma välmenande men handfallna attityd verkar prägla den europeiska säkerhetspolitiken. I stället för att mobilisera vill Weimarrepublikens och Chamberlains arvtagare förhandla med de islamistiska fundamentalisterna, som om deras vision om jihad och ett islamistiskt världsherravälde vore lika förhandlingsbar som nazisternas dröm om ett Dritte Reich. Hade ett starkt och samlat Europa agerat lika naivt? Hade ett sådant Europa med en beslutsför president låtit miljontals drivas på flykt och Daesh förvandla tusentals kvinnor till sexslavar eller hade man på ett tidigt stadium stoppat ondskans utbredning? Jag vill tro det senare. Och när jag väljer ett Europa enat i sin strävan efter fred och frihet är det för att jag tror att ett starkt Europa är en förutsättning för den freden och den friheten.

Europa behöver Sverige

Sverige har valt att tillsammans med Storbritannien sitta på avbytarbänken när Europaprojektets främsta tillskyndare, Frankrike och Tyskland, tagit steg framåt. Det är inte bara Sverige utan också Europa som förlorat på den attityden. Min övertygelse är att vi skulle vara på väg mot ett säkrare, mer demokratiskt, mer jämlikt, mer jämställt och mer ekologiskt medvetet Europa om svenska ministrar deltagit mer aktivt i Europabygget i stället för att stanna hemma och skicka statssekreterare och tjänstemän att läsa upp förberedda anföranden. Sverige behöver engagera sig mer i Europaprojektet och fördjupa sina relationer med Tyskland, Frankrike och andra större länder som Italien och Spanien. Sverige behöver inte minst engagera sig i att utveckla Europas ekonomiska politik. Valet, menar många, står mellan statligt finansiellt lättsinne och en aggressiv penningpolitik med minus-räntor. Eftersom de flesta EU-länder har svaga statsfinanser och dras med stora statsskulder efter att ha räddat sina banker, föredrar de flesta politiker minusräntorna, även om de kan leda oss rakt in i en ny finansiell kris. Sverige behöver avslöja att det är ett falskt val. Vad eurozonen framför allt behöver är en massiv skuldavskrivning. Det är möjligt eftersom Europeiska Centralbanken sitter på merparten av skuldpappren. Det som tog USA ur 1920-talskrisen var också en kraftig omfördelning. Nu, som då, måste ojämlikheten lyftas fram som en av vår tids största frågor. Endast om de 90 procenten får del av de vinster som den teknologiska utvecklingen och globaliseringen skapar kan vi få den breda efterfrågan som driver reala investeringar, tillväxt och jobb.

Nu behövs den Europadebatt vi aldrig haft

Omvärlden upplever att Storbritanniens väg är vår. Blir det ingen Brexit förutsätter man att Sverige väljer att följa Storbritannien, göra halt där vi är och se på medan resten av Europa fortsätter på integrationens väg. Blir det å andra sidan ett Brexit är det många som förväntar sig att debatten om ett EU-utträde tar fart också hos oss. Sverige behöver den Europadebatt vi aldrig haft. Europavänner behöver medge att ekonomerna har rätt. Euron kan inte fungera utan transfereringar mellan vinnare och förlorare. Europaskeptikerna måste å sin sida medge att det krävs ett starkt och enat Europa om vi ska kunna försvara vår fred och frihet mot uppenbara hot. Oberoende av synen på Europa måste alla inse att rätten till arbete och bostad måste gälla var och en och att en ekonomisk politik som förnekar miljoner denna rätt är orättfärdig och undergräver stödet för vår demokrati och vårt ekonomiska system. Det EU gör kan göras bättre med en mer demokratiskt förankrad beslutsstruktur och tydligare ledarskap. Att fortsätta med att både vara med och inte i Europaprojektet är en förlorarstrategi. Det är dags göra ett vägval. Jag väljer Europa för att det är det alternativ som kan ge oss långsiktig fred och frihet och störst framtida möjligheter, om vi engagerar oss fullt ut.

Ulf Dahlsten

Visiting Professor London School of Economics och senior rådgivare Global Utmaning.

Texten utgör ett av kapitlen i antologin ”Tio policyförslag för Europa ur krisen” utgiven i juni 2016.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *