Meny

Analys: ”Kinas överkapacitet hot mot den globala ekonomin”

Analys: ”Kinas överkapacitet hot mot den globala ekonomin”
Global Utmaning

2 år sedan

På 1990-talet importerade Kina stål. År 2015 exporterades över 110 miljoner ton. Överkapacitet och överproduktion riskerar att utlösa ett globalt handelskrig i stålbranschen. Analys av Asienkännaren Börje Ljunggren om G20-mötet i Hangzhou, kinesiskt stål och asymmetrin i den globala ekonomin.

Under det gångna året har mycket av den internationella rapporteringen om den kinesiska ekonomin handlat om dramatiken på Shanghaibörsen och landets skakiga valutareform. Initierade bedömare har förbluffats över Pekings hantering av bådadera. Mycket ansedda och vanligtvis i huvudsak positiva bedömare undrade om Kinas ledare hade förlorat kompassen.

Betydligt allvarligare är dock hur det står till i den reala kinesiska ekonomin. De närmaste årens stora utmaning är att hantera den överkapacitet av gigantiska proportioner som byggts upp inom en lång rad nyckelsektorer. Allvarligast är läget inom stålindustrin som hotar leda till ett globalt handelskrig i stålbranschen.

Då den globala finanskrisen bröt ut var det naturligt att ledningen i Peking satsade på en expansiv ekonomisk politik. Ett paket på flera tusen miljarder kronor lanserades, med de fyra stora statliga bankerna som huvudaktörer. Det fungerade så till vida att tillväxten förblev hög, och för världsekonomin hade det stor betydelse. Kina kom under de akuta krisåren att svara för 40 procent av tillväxten i världsekonomin.

Problemet var att kreditexpansionen blev beroendeframkallande och under de gångna åren har den totala skuldvolymen vuxit från drygt 100 till över 250 procent av bruttonationalprodukten, och fortsätter att växa i detta nu. Skuldbördan, dominerad av företagens upplåning, har vuxit snabbare än i något annat G20-land och IMF uppmanade i början av juni Kina att på allvar ta i tu med företagens skulder eller ”riskera en farlig omväg i övergången till en konsumtionsdriven ekonomi”.

Överkapacitet inom stålindustrin

Den europeiska handelskammaren i Peking konstaterade i våras i en uppmärksammad rapport, Overcapacity in China – An impediment to the Party’s Reform Agenda, att kreditexpansionen har stött en utbyggnad av den industriella kapaciteten ”utan samband med utvecklingen av reell marknadsefterfrågan”.

Expansion har gällt, i en fartblind, korrupt maktkultur obesvärad av avkastningskrav och riskanalys. Tillväxt har belönats, och det har gällt att sko sig, inte minst på provins- och lokal nivå. Sällan har så mycket kapital förslösats på ohållbar kapacitetsuppbyggnad!

Störst är överkapaciteten inom cementindustrin. 2014 hade kapaciteten vuxit till över tre miljarder ton, närmare en miljard mer än vad som utnyttjades. Cement är dock inte någon global strategisk handelsvara.

Betydligt allvarligare är det gigantiska överskottet inom stålindustrin. Sedan 2004 har kapaciteten inom den kinesiska stålindustrin tredubblats. Under perioden 2004-14 ökade den globala produktionen med 57 procent. Kina svarade för 90 procent av hela den ökningen och står i dag för drygt hälften av den globala produktionen, mer än dubbelt så mycket som de fyra därnäst största ståltillverkarna – Japan, Indien, USA och Ryssland – tillsammans.

En fjärdedel av kapaciteten inom den kinesiska stålindustrin utnyttjas inte, trots att exporten vuxit dramatiskt. Redan 2013 deklarerade regeringen att kapaciteten fram till 2017 skulle minska, men i praktiken har den snarare vuxit.

En naturlig möjlighet var att satsa på världsmarknaden för stål, och så har också skett. På 1990-talet importerades stål. År 2015 exporterades över 110 miljoner ton.

8 miljoner ton exporterades till EU. Trots att det bara handlade om en liten fraktion av den kinesiska överkapaciteten utlöste det protester bland de europeiska stålarbetarna. I februari i år demonstrerade femtusen i Bryssel med krav på fortsatta skyddstullar mot billig kinesisk import.

För Peking har situationen blivit ohållbar och problemen erkänts på ett annat sätt än tidigare. En ny utbudsekonomisk strategi med fokus på överkapaciteten har lanserats, och i den nya femårsplanen finns målet att skära ner stålindustrins kapacitet med 100-150 miljoner ton och planer på att minska antalet anställda inom kol och stål med 1,8 miljoner har annonserats. Över 100 miljarder SEK har avsatts för arbetsmarknadsåtgärder.

Allt detta är en god början, men problemen är betydligt större än så. Åtskilliga tusen statliga zoombieföretag måste avvecklas och snarare fem miljoner kommer att tvingas gå, med den växande oron på arbetsmarknaden som en för partiet hotfull dimension. Enligt Hongkongbaserade China Labour Bulletin har 300 vilda strejker förekommit sedan början av 2015 och långt fler lär det bli. I december 2015 fängslades fackliga aktivister, och även arbetare har frihetsberövats.

Akut behov av reformer

Den kinesiska ledningen står inför de största utmaningarna på många år i balansakten mellan omstruktureringar, stabilitet och kontroll. Xis ”kinesiska dröm” om Kinas pånyttfödelse under partiets visa ledning konfronteras med en verklighet där avgörande vägval måste göras. Hur ledningen förmår hantera dagens självförvållade strukturella problem är ett mått på den reella förnyelseförmågan. Landet är i akut behov av reformer.

Dramat förstärks av den snabbt växande globala dimensionen. Kinesiskt stål är i dag en central fråga i relationerna till såväl USA som Europa. I början av juni var det en huvudfråga i den årliga strategiska dialogen mellan Kina och USA. Från amerikansk sida uttrycktes stor oro över Kinas överkapacitet, med stål som den allvarligaste frågan. De amerikanska uttalandena utlöste starka kinesiska reaktioner. Peking krävde större förståelse för Kinas situation. Under finanskrisens första år räddade Kina världsekonomin, och nu hotades jobben i Kina.

Europeisk stålindustri drabbas och särskilt i Storbritannien där Tata Steels investeringar hotas, är frågan akut. Stora omstruktureringar och ny teknologi är en europeisk nödvändighet. I detta läge ska USA och Europa före årsskiftet ta ställning till frågan om marknadsekonomisk status (MES) för Kina. Enligt kinesisk uppfattning ska det, nu 15 år efter Kinas WTO-inträde, komma med automatik. Men USA kommer med stor sannolikhet inte att ta det steget. I Bryssel växer våndan. Redan i maj sade det europeiska parlamentet, som har sista ordet, ett varnande nej. Då förbundskansler Angela Merkel i början av juni besökte Peking utryckte hon förhoppningar om en kompromiss och då kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker en månad senare besökte landet kom man överens om en arbetsgrupp med fokus Kinas överskott. Kommissionens vice ordförande, Jyrki Katainen, sade den 20 juli helt drastiskt att det var ”lika bra att glömma begreppet”. Lösningen låg i nya generella anti-dumpingregler som kunde tillämpas mot vilket land som helst. Därmed undviker man att i MES-frågan säga direkt nej till Kina.

G20-mötet i Hangzhou i början av månaden var det första med Kina som värd och ett tillfälle för Xi Jinping att manifestera Kinas uppgång. Stålkrisen var en oundviklig fråga.

Dessa möten är inte beslutande och präglas av ambitionen att visa enighet, och mötet i Hangzhou var inget undantag. I stålfrågan togs dock några trevande steg. Man kom överens om att skapa ”a global forum on steel excess capacity”. Forumet ska ”faciliteras av OECD med aktivt deltagande av G20 och intresserade OECD-länder”. Under 2017 ska det följas upp på relevanta ministermöten. Knappast något kraftfullt sätt att angripa frågan men ett erkännande av dess allvar och embryot till en process.

Valet står mellan fördjupat samarbete och förstärkt polarisering. Frågan är vad världen har i form av hårt stål som biter på Kina. Djupast biter Kinas inre, självförvållade problem.

Asymmetrin mellan Europa, världens största marknad, och USA och Kina, världens största tillverkare, är en av vår tids största utmaningar, och stål är i detta dramas epicentrum. 

Börje Ljunggren

Författare till ”Den kinesiska drömmen – utmaningar för Kina och världen” (2015) och tidigare ambassadör i Kina och Vietnam. En av Sveriges främsta Asienkännare och senior rådgivare till tankesmedjan.

Läs mer i Börje Ljunggrens artikel i Yale Global Online.

 

Bild: (CC BY-SA 2.0) Flickr/Cory Doctorow

 

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *