Meny

Kortsiktigheten och tunnelseendet är livsfarliga

Kortsiktigheten och tunnelseendet är livsfarliga
Global Utmaning

1 vecka sedan

Coronakrisen har fungerat som en spegel. Den har konfronterat oss med rader av brister och tillkortakommanden i vårt samhälle. De mest sårbara grupperna i samhället har blottlagts. Detsamma gäller för bristerna i olika typer av beredskap. Principen om ”Just in Time” har visat sig förödande när det gäller viktig samhällsservice.

Krisen har också tydliggjort vilka grupper som svarar för samhällets mest viktiga, för att inte säga, oundgängliga service. Vi har samtidigt kunnat konstatera att just dessa grupper som regel ligger långt ned i inkomstligan medan spekulanter i tillgångsvärden ligger i toppen. 

Vad Corona också visat är hur beroende vi är av varandra på denna lilla planet. Ett virus i en del av världen kan på kort tid slå hårt mot hälsa och ekonomi världen över. Förhoppningen är att pandemin har gjort befolkningarna i världen klara över hur sårbara vi är, inte bara för pandemier. Vi står inför en rad problem och risker som mycket snabbt kan utvecklas till svåra kriser.

Klimatförändringen är den mest omdiskuterade utmaningen vi står inför. Men därtill kommer utarmningen av många viktiga ekosystem och förlusten av biologisk mångfald. Vi får heller inte glömma bort riskerna för en finansiell kris. De samlade skulderna i världen uppgår till mer än 350 % av den globala BNP. Det betraktas av många experter som något av en tidsinställd bomb. Bankernas rätt att tämligen fritt skapa nya pengar har lett till en kasinoekonomi där pengarna till ökande del hamnat i spekulationsobjekt och bidragit till att vidga inkomstskillnaderna. Finanssektorns andel av vinsterna i näringslivet har mångdubblats sedan avregleringen. Ersättningarna till chefer och handlare har rusat i höjden. Vad är mervärdet för samhället? 

Lägg till detta den snabba utvecklingen av exponentiella eller disruptiva teknologier vars fulla konsekvenser ingen människa kan överblicka. Stora möjligheter men också betydande risker.

Coronakrisen avslöjade stora brister, både i form av internationell och nationell beredskap. Varningarna för en pandemi fanns sedan många år men det var få som lyssnade och, framför allt, vidtog åtgärder för att minska riskerna. 

Dilemmat vi står inför är att beredskapen för andra globala kriser knappast är bättre. Vi har Parisavtalet. Vi har Agenda 2030. Båda dessa avtal är en start. Men implementeringen ligger långt, långt efter.

När det gäller finanssystemet kunde man tro att finanskrisen 2008-2009 skulle ha lett till skärpningar i kontrollen och en stegvis utveckling bort från spekulation och tillbaka till ett primärt engagemang i den reala ekonomin. Men så är knappast fallet, i vart fall inte vad gäller de stora internationella finansinstitutionerna. Situationen är möjligen något bättre i Sverige, om än våra banker är alltför stora för vårt lands ekonomi.

Vad gäller teknologiutvecklingen är den närmast herrelös. En begränsad grupp experter på algoritmer i de stora tech-företagen dominerar helt utvecklingen. Det som i första hand styr är inte en utveckling där de stora samhällsutmaningarna – klimat, biologisk mångfald, pandemier eller den växande ojämlikheten styr. Snarare är det förväntningarna om så snabb avkastning som möjligt. Det är ingen slump att spelbolagen växer som svampar ur jorden. 

Produkter och service skapas som ger massor av fördelar, som pressar priserna och som för de flesta av oss innebär att det som var science fiction för en del år sedan händer i verkligheten. Samtidigt är många av oss klara över att allt inte står rätt till. Några exempel på detta gäller hoten från övervakningssamhället. Storebror är redan här. Manipulation av data för penningsyften eller politiska syften breder ut sig mer och mer. Frågan om vem som äger våra data är fortfarande olöst. Autonoma vapen används i allt fler konfliktzoner. 

Effekterna på arbetsmarknaden är svårbedömbara. Många jobb försvinner. Andra skapas. Mycket talar dock för att nettoeffekten blir starkt negativ – och detta i ett läge där unga människor som snart skall ut på arbetsmarknaden är i stor majoritet i ett mycket stort antal länder. 

Den verkligt stora utmaningen med de exponentiella teknologierna är att utvecklingen går så snabbt och att vi som samhälle saknar instrument för att bedöma vad effekterna blir. Risken är att den programvara som styr utvecklingen på olika områden ligger i händerna på en liten grupp människor i Silicon Valley, Shenzen och Israel. Vad vet vi om deras preferenser? Vad händer när AI slår helt igenom? 

Frågan vi måste ställa är om vårt politiska system har grepp över utvecklingen? Svaret är dessvärre nej. Frågeställningen är inte primärt en fråga om höger eller vänster, även om det finns klara inslag i grundsynen på ekonomin. Nej frågan går djupare än så. Den gäller spänningen mellan kort och lång sikt. Både ekonomin och politiken är extremt kortsiktiga. I politiken är det nästa val som gäller. I företagens värld dominerar kvartalsbokslutet. I finansbranschen är robothandel, byggd på algoritmer, den senaste flugan. Man måste fråga: Var ligger värdet i det? 

Men frågan gäller också vår förmåga och beredskap att hantera komplexitet. Vi lever i ett allt komplexare samhälle men vi utbildas fortfarande i vertikala strukturer och ges begränsad hjälp att förstå helheten och, framför allt, hur allting hänger ihop. Tag utbildningen av ekonomer som exempel. Den var tills helt nyligen i stort sett renons på kunskap om hur naturen fungerar. 

Vi har lagt ett ekonomiskt system ovanpå naturen och hoppas att det skall fungera. Det gjorde det i den ”tomma världen”, när människornas antal uppgick till en eller ett par miljarder. Men det fungerar inte i den ”fulla världen” där befolkningen närmar sig åtta miljarder och den globala ekonomin är många gånger större än efter andra världskriget.  

Marknadsekonomin har självklart sina stora fördelar. Den är effektiv när det gäller att möta konsumenternas efterfrågan och den främjar innovation och nyskapande. Men utan strikta ramverk innebär marknaden stora och ökande risker. Marknaden ger ingen röst åt naturen. Den ger heller ingen röst åt framtida generationer.  Kostnaderna för externa effekter, som föroreningar, ett alltmera instabilt klimat, förlusten av biologisk mångfald och utarmningen av centrala ekosystem läggs idag i allt väsentligt på samhället. Om denna princip tillåts fortsätta blir det omöjligt att undvika en kollaps för viktiga ekosystem och en galopperande klimatförändring. 

Vi behöver en ny modell för samhällsutvecklingen som går bortom den traditionella höger-vänsterskalan i politiken. Precis som på 1700-talet behöver vi bryta ny mark, i form av en “ny upplysning”, en ” new enlightenment”. Vi kan inte lösa dagens stora utmaningar inom ramen för samma tänkande och ekonomiska modell som skapade dem. Vår fixering vid ekonomisk tillväxt, mätt som ökning i BNP, måste ge plats för en utveckling där välfärd och välbefinnande står i centrum. Det förutsätter kvalitativa mått och indikatorer, inte som idag en fixering vid kvantitativa produktionsmål. 

En stor omställning börjar alltid med idéer. Den vetenskapliga revolutionen och upplysningstiden på 1700-talet innebar ett brott med kyrkans och feodalherrarnas makt. Kunskapen sattes i centrum. Idéer växte fram som lade grunden för demokratin. Det har fungerat ganska bra i tvåhundra år. Men nu måste vi vidareutveckla upplysningstidens idéer.

Hur ser morgondagens idéer ut? Flertalet problem kan inte lösas inom ramen för en disciplin eller sektor. Men samhällets organisation präglas, som redan framhållits, till stor del av ”silotänkande”. Både vetenskapens och samhällets organisation i stort behöver omprövas och utvecklas. Forskningen och utbildningen, till exempel, premierar i alltför hög grad enskilda discipliner och ser alltför litet till helheten. 

Samtidigt behöver den etiska basen för beslutsfattandet bli tydligare – både i frågor som rör relationerna mellan fattiga och rika och i förhållande till kommande generationer. Vi behöver en bättre balans mellan människa och natur, mellan kort och lång sikt, mellan privat konsumtion, marknad och offentliga nyttigheter och mellan orimliga belöningssystem och rättvisa.


Anders Wijkman är ordförande i Romklubben och före detta Europaparlamentariker. Han är dessutom ledamot av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, av Kungliga Vetenskapsakademien samt särskild rådgivare till Stockholm Environment Institute.

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *