Meny

Intervju med Kristina Persson, grundare av Global Utmaning

Intervju med Kristina Persson, grundare av Global Utmaning
Global Utmaning

1 vecka sedan

Nu är det femton år sedan du startade Global Utmaning. Det är inte alla som startat en tankesmedja och inte heller en som överlevt på egna meriter i lång tid, vunnit internationellt renommé och du startat med eget kapital. Vad ligger bakom? Vad fick dig att ta beslutet att starta Global Utmaning? Varifrån kom modet och beslutsamheten?

Det kom nog från flera håll. Modet kom från mitt samhällsengagemang och av att jag faktiskt kunde genom Frejas Fond. Sannolikt också från den entreprenörssjäl jag väl ärvt från min far. Den såg jag inte när jag som ung i vågorna av 1968 sökte upp revolutionen i Sydamerika. Då var jag mer fokuserad på orättvisorna i världen. Det ledde till en lång karriär för utveckling, demokrati och hållbarhet. Den starka vilja jag hade för att driva förändringar gjorde att jag tog beslutet att starta Frejas fond när jag fick ärva min far. Jag ville att pengarna skulle göra nytta. Det var inte så mycket mod utan ett naturligt val, men jag var långtifrån självfinansierad som social entreprenör.  

Global Utmaning har en unik status globalt jämfört andra tankesmedjor, bland annat konsultativ status till FN och mycket annat. Vad har gjort att man har man nått den här statusen?

Jag vet inte om jag håller med om att vi har så hög status. Inte lika hög status eller anseende som vi borde ha i alla fall. Vi ger oss på de svåraste frågorna som ofta är de frågor som politikerna skyggar för. Vi började prata om hållbara städer som ett viktigt mål innan andra gjorde det och att klimatomställningen inte behövde vara en uppoffring utan låg i förtagens och ekonomins intresse. Vi har under våra första femton år tidigt lyft frågor som varit viktiga men som inte varit särskilt uppmärksammade. Vi kunde göra det för att vi hade många mycket kompetenta seniora rådgivare som arbetade ideellt. Men vi har inte gått tillräckligt djupt i frågorna, som jag hade önskat.

Jag tror en av Global Utmanings största styrkor är pionjärskapet. Att inte bara kunna mobilisera resurser utan också våga ge sig på de stora svåra frågorna som andra duckar för. Det som alla ser men vill undvika ett tag till. På det sättet har vi alltid varit lite besvärliga. Tyvärr är det svenska systemet inte särskilt bra utformat för att stötta nya ideella initiativ och föreningar, ibland har jag funderat på om det inte skulle varit lättare om vi varit ett företag istället för en oberoende, ideell aktör. Den offentliga sektorn upphandlar gärna kompetens men ger inte bidrag.

På vilket sätt tror du din breda bakgrund från finans till sociala frågor har påverkat det som är Global Utmaning? 

Vår agenda är bred och det har också påverkat vilka som är seniora rådgivare och medlemmar och på så sätt satt prägel på det vi gjort och gör. Jag ville från första början inte göra saker ensam utan tillsammans med andra. Vår organisation samlar kloka personer från olika delar av näringsliv, organisationer och med olika politisk färg. 

Vår inriktning på många stora och svåra frågor som klimat, ekonomi, governance och hållbar stadsutveckling är helt rätt men är i sig en utmaning Så jag tror min bakgrund och roll som grundare haft störst betydelse för att samla en bred skara kloka människor och se till att vår Think Tank drar mer åt Do Tank än Talk Tank.

Vad tror du GU har tillfört som är unikt – Som inte så många känner till? Finns det något du tror fler borde känna till?

Att vi var och fortfarande är den enda Think Tank’en i Sverige med totalt fokus på långsiktighet och helhetssyn samt på globala hot och möjligheter. Behovet av detta har aldrig varit större. Vi fyller femton år och har tänkt oss göra ännu mer skillnad och nytta i minst femton år till. Vi kan lyckas med det. 

Vad är det som hänt de senaste fem åren som du absolut inte kunde föreställa dig innan det hände och hur har det påverkat de mål som världens ledare satte upp för fem år sedan?

Jag trodde inte i min vildaste fantasi att USA skulle ledas av en person som Donald Trump. Jag är fortfarande förvånad att det kunde ske. Jag trodde inte heller för fem år sedan att SD skulle kunna bli  Sveriges näst största parti eller att Sverige skulle sätta en ära i att vara snålast i EU. De mer positiva överraskningarna är att näringslivet kört om politiken i förändringsarbetet mot en fossilfri framtid. Det finns också ett nytt fönster för konstruktiva samtal om framtiden mellan näringslivsföreträdare och samhällsengagerade personer. När jag blev politiskt aktiv på 60-tal och 70-tal var relationerna tämligen antagonistiska.  

Det nuvarande decenniet kallas Det Avgörande Decenniet. Känns det så för dig?

Ja helt klart. Klimathotet kan nu snabbt gå från hot till att bli oåterkallelig verklighet. Konsekvenserna blir då stora globala svårigheter som gör att alla andra viktiga frågor, som ekonomi och välfärd också blir svåra att hantera. Klimatproblematiken är en motor för andra problem. Det kan leda till en ytterligare försvagning av demokratin runt om i världen och öka polariseringen och konfliktnivåerna. En väl fungerande demokrati hänger starkt samman med en god utveckling av ett samhälles ekonomi och välfärd.

När den ekonomiska och sociala utvecklingen accelererade under andra halvan av 1900-talet ökade också fokus på medmänsklighet och samarbete. Nästan alla internationella samarbetsorganisationer som vi har idag (EU, FN-organen och FN självt, GATT/WTO m.fl) skapades efter andra världskriget. Nu har vi en annan utveckling. Det kollektiva ansvaret är utmanat. Vi riskerar att få en negativ spiral istället för positiv. Polariseringen har gjort att den liberala humanistiska grundsyn som många tagit för given är hotad. 

Du har ju ett långt perspektiv och decenniers erfarenhet av de frågor som upplevs som dagsaktuella och som några sannolikt ser som ’nya’. Vilka styrkor ger ett så långsiktigt perspektiv och vilka svagheter ger det? Är det svårt att ta varningar lika allvarligt när man upplevt varningar så många gånger?

Jag tar den sista frågan först. Ja man kan förlora sin tilltro till systemets förmåga att agera i tid, särskilt när man sett det inifrån. Man kan bli lite trött, men också arg och det kan ge energi för att fortsätta kämpa.

Att vara med länge ger bredd och erfarenheter – en slags kunskapsbank. Man blir expert på sammanhang och samband men det är intressant nog inte alltid det som efterfrågas. I vår stuprörspräglade värld smäller det ofta högre att vara en specialiserad expert på avgränsade  frågor. 

Jag har nog alltid haft fokus på just lösningar. Men när något är nytt, som klimathotet en gång var, är det ju ofta problemet i sig som engagerar – man vill ju att även andra ska förstå allvaret. Men det perspektivet blir ju allt mindre intressant ju längre man varit med. För mig vore det omoraliskt att förstå ett problem utan att försöka lösa det – hur man ska få saker att hända. Tyvärr är politiken ofta alltför beroende av opinionen. Man tvekar att gå före, leda.  Vi vet hur lösningarna ser ut men använder inte insikterna för att handla, särskilt när det kräver nya sätt att arbeta/samarbeta.

För att skapa en hållbar utveckling måste många olika saker samverka men styrning och administration handlar ofta om att skapa ansvar genom att dela in saker i silos. Finns det ett motsatsförhållande mellan detta sätt att styra  och att driva konstruktiv hållbar utveckling?

Absolut. Silo-strukturen är en viktig förklaring till att myndigheterna inte kommer fortare fram i arbetet med globala och stora nationella utmaningar. Stora frågor har alltid komplexa samband. De är som ringar som går in i varandra. Det man tillämpar är en avgränsad och riktad styrning för att skapa ansvar som kan mätas och följas upp men det fungerar inte med ”fyrkantiga hål om klossarna  är runda”. Svårigheterna kan bara lösas om man öppnar upp mellan olika silos och skapar tvärsektoriella strukturer. Det kan man göra genom att införa ett slags matrissystem men det kommer att utmana hierarkierna, utmaningen är inte sällan prestige på ledningsnivå. Därför måste de allra högsta cheferna stå starkt bakom förändrade arbetssätt för att de ska kunna tillämpas. I privata företag är det sannolikt lättare att uppnå än i politiken. 

GU bygger sin styrka från vetenskaplig grund, kunskap och objektivitet, men idag behandlas vetenskap inte sällan som ett särintresse och jämställs med åsikter. Hur ser du på det? Hur bör man hantera en sådan situation?

Det här är en växande utmaning. Det finns en tydlig skillnad mellan vad som är åsikter och vad som är fakta, som kan ledas i bevis på vetenskapliga grunder och/eller är empiriskt underbyggt.

De naturvetenskapliga sambanden mellan människans aktiviteter, utsläpp av koldioxid och uppvärmningen av klimatet är bevisade och alla har hört om dem. Men för att de ska förstås och tas på allvar måste de ibland tas ner till den lokala verkligheten. Sedan är det förstås dialogen mellan människor som gör skillnad. Att man talar med varandra utan att visa förakt för tokiga åsikter. Det demokratiprojekt som jag startade 2017 heter ”Vi måste prata” och erfarenheterna därifrån är ett viktigt inslag i vårt nu största projekt, Klimatagendan. Dialogen är ett viktigt verktyg. Tyvärr motverkar sociala medier ofta samtal mellan människor med olika åsikter.

Vad är det viktigaste du har med dig från Agenda 2030? Är det något av alla mål eller med planen som helhet som du ser som extra viktigt, som engagerar dig extra mycket? 

Det viktigaste och mest imponerande och som fler borde känna till är att agendan finns! Och att den i sig ska vara en integrerad helhet, målen är beroende av varandra. Att hela världen står bakom är i sig fantastiskt. Men agendan inte är inget självspelande piano. Beslutet om planen är imponerande men det som betyder något är genomförandet. Om vi som exempel tar arbetet för att stoppa klimatuppvärmningen så gör vissa amerikanska  stater mycket i linje med Parisavtalet även om Trump beslutat att USA ska dra sig ur. Både när det gäller arbetet med Agenda 2030 och Parisavtalet är jag besviken på den svenska regeringen. Vi kan och bör göra mycket mer. Det räcker inte att ligga längre fram än andra i utgångsläget, massor återstår för att nå målen. Global Utmaning med den nya uppgiften att vara FN-hub för agendan är en blåslampa på regeringen för att inte Sverige ska tappa sin framskjutna position.

Det finns en utbredd missuppfattning att klimatomställningen handlar om uppoffringar. Det är tvärtom. Sverige är ett litet land som behöver ligga i framkant  för att värna den egna ekonomiska utvecklingen, sprida teknik och kunskap och inspirera andra att följa oss.

Vad är det viktigaste du är involverad i just nu? 

Tveklöst Klimatagendan. Det här projektet är ett exempel på det jag berättat om tidigare, när Global Utmaning går före och tar tag i de svåra frågor som andra skyggar för. 

Den innebär för det första en konkret och integrerad analys av de stora utsläppskällorna, som industri, transporter och jordbruk och vägarna till nollutsläpp 2045. Detta grundläggande analysarbete görs av Material Economics. Allt som hittills är gjort är sektorsvisa analyser där helheten inte alltid går ihop och somligt dessutom saknas. Vi bygger vidare på det som är gjort, kompletterar och beskriver konkret hur det ska/kan gå till och med vilka medel. I detta ingår också vilka politiska insatser som krävs, för att man ska kunna tala om en rättvis omställning – en Just Transition som är det internationella begreppet.

Till medlen hör också en konkret genomgång av vilka policyinsatser som krävs, inkl grön skatteväxling, ny lagstiftning och hur tillräckligt stora finansiella resurser ska kunna kanaliseras till investeringarna. 

Slutligen planerar vi att göra en stor kommunikations-  och folkbildningsinsats för att skapa ett folkligt stöd för omställningen. Klimatagendans nationella analys ”översätts” också till stadsnivå för att underlätta kommunikationen med medborgarna och deras lokala påverkansarbete. 

Sedan när vi kommit tillräckligt långt, för vi ut den svenska klimatmodellen till omvärlden.

Hur ser du på Sveriges roll i världen framöver?

Jag tycker att vi underskattar vår potential. Sverige är en förebild för många men det offentliga Sverige är ofta ganska passiva i det internationella samarbetet och rätt ointresserade av att driva på. Vi borde agera mer offensivt för att skapa koalitioner för förändring. Vi tar inte riktigt vara på vår potential och tyvärr finns det ett inslag av självgodhet som vi borde rannsaka.

Sverige borde göra sig ännu mer värd att följa. Vi borde agera tillsammans med våra grannar för att göra norra Europa till världens mest framstående region i omställningen till en hållbar framtid. Sverige, gärna tillsammans Norden skulle kunna vara mer engagerade och pådrivande inom EU än man är idag, när man framstår som ganska ovilliga och ointresserade.

Vad hoppas du att Global Utmaning ska lyckas med under de kommande femton åren?

Jag hoppas Global Utmaning blir större och starkare. Att vi blir mer internationella i vårt arbete.

Jag hoppas vi kan göra mycket mer av det unika vi gjort och hålla fast i viktiga teman och fördjupa arbetet. Men det hänger på att vi lyckas skapa resurser för det. Frejas Fond räcker inte, det kommer att krävas fler långsiktiga finansiärer. 

När vi nu fyller femton år vore glädje, framtidstro och en gigantisk arbetslust hos alla som verkar för Global Utmaning och en hållbar framtid en drömpresent. Det är inte för sent. Det som människor skapat kan människor ändra, även om det är en mycket stor och långsiktig insats. Vi som lever nu har ansvaret att inleda detta arbete.    


Kristina Persson grundade Global Utmaning år 2005. Hon har tidigare varit minister för strategi- och framtidsfrågor i Stefan Löfvens regering. Kristina Persson har en lång erfarenhet från politiken, och har varit riksdagsledamot, Landshövding i Jämtland och vice Riksbankschef. Kristina Persson är även grundare till stiftelsen Frejas Fond, och en av initiativtagarna till demokratiprojektet #Vimåsteprata

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *