Meny

Krönika av Staffan Laestadius:Mot en offensiv syn på klimatarbetet

7 år sedan

Krönika av Staffan Laestadius:Mot en offensiv syn på klimatarbetet

Staffan Laestadius”Vi saknar fortfarande visioner om hur ett fossilfritt samhälle skall se ut. Men i väntan på ett nytt klimatavtal måste vi fokusera på klimatinvesteringar och inte bara på reduktionsminskningar.”
Det skriver professor Staffan Laestadius i en krönikekommentar till Global Utmanings förslag om en gemenskap för klimatinvesteringar.

”Klimatförändringarna ställer mänskligheten inför gigantiska utmaningar. Mänskliga kulturer har mött sådana tidigare – och ibland gått under; läs Jared Diamonds ”Kollaps” . Men skillnaden är att utmaningarna nu, till skillnad från tidigare, är globala. Svårigheterna är enorma när det gäller att vinna gehör för varningar, som ibland uppfattas som diffusa eller abstrakta, när många människor – ja hela nationer – upplever mer näraliggande orättvisor och problem.

Det globala klimatarbetet arbetar således i motvind. Även om i praktiken hela vetenskapssamfundet är enigt om att huvuddelen av de klimatförändringar vi sett, och inte minst inom kort kommer att uppleva, förklaras av antropogena koldioxidutsläpp, och även om en stor del av världens ledande politiker också övertygats av lägets allvar, så återstår problemen att skapa trovärdighet och legitimitet för en omfattande klimatanpassning.

Fattiga människor och fattiga länder har endast en marginell historisk skuld till dagens halter av växthusgaser och de etiska argumenten är starka för att de i dag rika ska stå för huvuddelen av uppstädningen; ja rent av skapa utrymme för de nu snabbväxande länderna att  följa en långsammare omställningsbana.

Omvandlat till konkret politik innebär detta att OECD-området på sikt måste avveckla 80-90% av sina CO2-utsläpp plus att de snabbväxande ekonomierna – inte minst Kina, den absolut största utsläppsnationen – snabbt måste få bukt på sina utsläppsökningar. Men efter 200 år av ständigt ökande fossilbränsleanvändning saknar vi en vision av hur minskad kolanvändning ska kunna kombineras med bibehållen eller ökad välfärd.

Diskussionen präglas således av föreställningar om sämre livsvillkor; misstankar skapas då på alla nivåer om att de uppoffringar vi gör – kommer andra att profitera på.

De bristfälliga resultaten vid Köpenhamnsmötet  (COP15) för snart ett år sedan beror på det: alla misstror alla – och klimatförändringarna är ännu inte så synliga för blotta ögat att världens politiska ledare vågar skriva under långtgående klimatavtal vilka tolkas som uppoffringar av det egna landets intressen och som kan svepa bort dem från makten.

För att bryta dödläget i det internationella konsensusdominerade förhandlingsspelet lanserar Global Utmaning nu en modell som dels offensivt fokuserar på investeringar i stället för uppoffringar och utsläppsreduktioner och dels utgår från att länder med höga klimatambitioner bildar ett climate investment community (CIC) som föregår med gott exempel. CIC är öppet för alla länder att ansluta sig till även om förslaget i första hand utgår från att delar av EU bildar dess stomme.

Modellen baseras på att denna community inom sig driver upp priset på CO2 till inledningsvis (minst) €40/ton med hjälp av en kombination av utsläppsrätter och CO2-skatter. I praktiken motsvarar det en beskattning av fossila bränslen på i storleksordningen €100/ton (beroende på deras kolinnehåll).

Koldioxidpriset ska ses som en marknadsenlig korrektion för att kolförbränningen inte betalar för sina externa effekter. Nivån €40 är vald för att den är den lägsta sannolika kostnaden för att införa CCS – carbon capture and storage – vilket på sikt är det enda sättet att på kommersiella grunder ”rädda” vår användning av fossila bränslen. Men det är också – och det är viktigt – en nivå som skapar ett utomordentligt intressant utrymme för alla alternativa och uthålliga energilösningar: vindkraft, solkraft, bioenergi och avancerade energieffektiviseringar bl.a. blir kommersiellt gångbara utan subventioner.

Global Utmanings förslag är således teknikneutralt.

Dessutom, och det är tanken med förslaget, stimulerar det till investeringar i hållbara teknologier. Spelreglerna blir tydliga och den nödvändiga strukturomvandlingen bort från kolsamhället kopplas ihop med ökad sysselsättning och nya möjligheter.  CIC kan bli ett attraktivt drivhus för utveckling av ny teknik och industriell omställning. Förslaget ”skapar” också fiskala resurser i storleksordningen 40 – 80 mdr euro, pengar som medlemsländerna t.ex. kan använda till sänkta skatter på arbete, forskning om nya teknologier eller stöd till utvecklingsländernas energiomställning.

En del företag och länder kan på kort sikt antas försöka slå mynt av den communitybaserade CO2-beskattningen. Men klimatläget är, menar vi, tillräckligt allvarligt för att CIC  i huvudsak blir en attraktor som drar till sig nya medlemmar, som tjänar som förebild i den internationella klimatdebatten och således blir en dynamisk katalysator i klimatomställningen.

CIC löser inte klimatomställningens fundamentala problem. Men i ett läge när alla bedömare redan slutat hoppas på att det stundande COP16 i Cancun ska kunna nå fram till någon substantiell global överenskommelse är det ett sätt att få fart på hjulen.

För även om vi fortfarande saknar bra visioner över hur det fossilfria samhället ska gestalta sig  måste omvandlingen redan nu inledas med att vi sysselsätter lediga resurser på sådant vi vet leder bort från kolberoendet; med att folk aktivt får arbeta med klimatomställning i stället för att passivt längta tillbaka till ett icke uthålligt kolmissbruk.

Staffan Laestadius
professor i industriell utveckling vid KTH

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *