Meny

Debatt: ”Så kan Sverige bli ett föregångsland efter coronakrisen”

Debatt: ”Så kan Sverige bli ett föregångsland efter coronakrisen”
Global Utmaning

1 månad sedan

”Coronaviruset har visat att politisk handlingskraft är möjlig. Nu måste ­denna handlingskraft också omsättas i vår klimatpolitik efter den akuta ­krisen. Och Sverige kan bli ett föregångsland”, skriver Tankesmedjans seniora rådgivare Anders Wijkman tillsammans med professor Filip Johnsson, Chalmers, i Dagens Nyheter.

Coronaviruset är här och nu och har visat vårt samhälles sårbarhet. Det kräver stor politisk handlingskraft. För beslutsfattarna är det en balansakt mellan att säkerställa att sjukvården inte kollapsar och att inte effekterna på ekonomin blir alltför omfattande. Men en sak är uppenbar. Beredskapen för ett virus med dessa långt­gående konsekvenser är klart otillräcklig.

Lager av viktig skyddsutrustning saknas. Sjukvården är hårt slimmad och sängplatserna, inkluderande intensivvård, är hårt ansträngda även under normala förhållanden. Beredskapen på livsmedelsområdet är ett annat exempel. Ännu i början av 1990-talet producerade svenska bönder mer än 75 procent av den mat vi konsumerar. I dag är siffran under 50 procent. Att till varje pris hålla nere kostnaderna har dominerat tänkandet på alltför många områden.

Men coronaviruset är inte den enda utmaning våra samhällen står inför. Sårbarheten finns på många områden, som en konsekvens av globaliseringen av ekonomin men också av ett extremt kortsiktigt ekonomiskt tänkande. Kvantitativ tillväxt i ekonomin – med ringa hänsyn till konsekvenserna för den fysiska miljön – har haft högsta prioritet. Priset har varit en accelererande klimatförändring och alltmer utarmade ekosystem. Decimeringen av tropiska skogar och förlusten av biologisk mångfald har som en av många konsekvenser haft spridningen av nya virus till människan från djurvärlden. Sårbarheten finns även i form av ett finansiellt system som sprängt alla ramar och där det totala skuldberget uppgår till mer än tre gånger den globala bruttonationalprodukten.

Coronavirusets effekter visar hur känslig vår ekonomi är för störningar. Regeringar världen över satsar nu enorma belopp för att stärka bankerna, undvika att företag går i konkurs och hjälpa löntagare som förlorat sina jobb. Allt detta är helt nödvändiga åtgärder, inte minst i ett kortsiktigt perspektiv.

/…/

I stället bör vi ta lärdom av coronakrisen för att på olika sätt understödja den omställning av ekonomin som är absolut nödvändig om vi ska undvika både en accelererande klimatförändring och en fortsatt utarmning av vitala ekosystem och den biologiska mångfalden.

Ödets ironi är att coronaviruset precis som finanskrisen 2008 gett en snabb och kraftig minskning av utsläppen. Bara i Kina bedömdes coronaviruset under en enda månad ha minskat koldioxidutsläppen med runt 200 miljoner ton (fyra gånger mer än Sveriges årliga utsläpp av växthusgaser). Även halterna av andra miljöfarliga ämnen har minskat. Samma utveckling kommer vi att se i övriga världen.

Men vad händer när coronaviruset klingar av? Efter finanskrisen ökade utsläppen igen, vilket har tydliggjort samhällets oförmåga att hantera hotet från klimatförändringarna. Detta politiska misslyckande har inte bara uppmärksammats av forskarvärlden, olika företrädare för det civila samhället utan också av Klimatpolitiska rådet. Rådet har som uppgift att granska regeringens klimatpolitik och de konstaterar i sin rapport i mars bland annat att ”utsläppsminskningarna har bromsat in när de behöver accelerera” och att ”inget av målen i det klimatpolitiska ramverket bortom 2020 kommer att nås med nuvarande förutsättningar och beslutad politik”.

Misslyckandet beror till väsentlig del på att samhället – i Sverige och globalt – inte lyckats prissätta klimatutsläppen. Det är helt enkelt för billigt att släppa ut koldioxid. Detta är allas vårt misslyckande då vi är fast i vårt nuvarande system och har svårt att ändra kurs. Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright (1916–2003) myntade begreppet ”omständigheternas diktatur”. I dagens komplexa och högteknologiska samhälle kan begreppet förstås som att det på alla nivåer – från individer upp till regeringsnivå – finns en svårighet att agera. Vi sitter fast i en mängd beroenden såväl på individnivå som inom politik och företagande.

Klimatförändringarna – men också hoten mot vitala ekosystem och den biologiska mångfalden – måste lösas kollektivt såväl lokalt, regionalt som globalt. I vår tävlingsinriktade tillväxtekonomi blir utmaningen vem som ska gå före och visa att en förändring är möjlig, samtidigt som vi undviker det man brukar benämna ”fripassagerarproblemet” (där vissa åker snålskjuts utan att själva betala). Våra samhällen har därmed förblivit i stort sett handlingsförlamade. Trots att nästan alla numera erkänner klimatkrisen har de globala utsläppen fortsatt att öka under de två senaste åren.

När det gäller coronaviruset visar regeringar i olika delar av världen betydande handlingskraft. Insatserna för att stoppa smittspridningen varierar dock stort. Samtidigt satsas stora resurser på att hålla i gång ekonomin. Det är dock viktigt att inse att den ekonomiska krisen inte kan mötas som en konventionell lågkonjunktur. De förslag i form av inkomstbortfallsstöd till företagen och betala lönen för de som permitterats eller blivit arbetslösa, som John Hassler och Per Krusell framfört (DN Debatt 3/4), är därför välkomna. Den fråga som måste ställas är hur den handlingskraft vi nu ser från politiken kan utvecklas till att också omfatta andra stora och överhängande risker som våra samhällen står inför? Det gäller naturligtvis speciellt klimatförändringen men även andra miljö- och hållbarhetsproblem. Det gäller också vårt finansiella system som synes lika stabilt som ett korthus. Dessa frågor väcktes nyligen i ett öppet brev till politiska ledare världen över initierat av Romklubben, Potsdam institute for climate impact research samt WWF international.

Sveriges årliga utsläpp av växthusgaser är ungefär 50 miljoner ton. Om det i genomsnitt kostar 1 000 kr/ton att minska utsläppen blir kostnaden 50 miljarder kronor per år, en kostnad som dessutom minskar allteftersom utsläppen tas bort. Detta kan jämföras med de hundratals miljarder som nu – självklart helt riktigt – satsas i akuta åtgärder på att mildra effekterna av coronaviruset.

/…/

När coronakrisen lagt sig bör arbetet initieras att se över statens principer för den ekonomiska politiken. Politiken måste på alla områden riktas mot åtgärder som stöder omställningen mot en kolsnål och mer hållbar ekonomi. Steg för steg bör budgetpolitiken ses över så att den blir i linje med Klimatpolitiska rådets rekommendation. Samtidigt bör investeringarna inriktas mot att ställa om våra energi-, transport-, bostads- och jordbrukssektorer och lägga resurser på att återställa våra naturliga ekosystem. De areella näringarna har en viktig roll, inte minst jordbruket. Allt måste göras för att förvandla jordbruket från en kolkälla till en kolsänka. Metoderna finns.

Sverige har goda möjligheter att påskynda övergången till ett mer hållbart samhälle. Vi kan därmed utgöra ett föredöme och förhoppningsvis bidra till att världen i stort rör sig i en mer hållbar inriktning.

För det första måste Sverige verka proaktivt inom EU för att den nya kommissionens förslag om en green deal inte ska hamna i vänteläge med hänvisning till coronakrisen utan ges högsta prioritet i närtid.

Regeringen bör vidare kunna villkora alla typer av framtida företagsstöd med att de färdplaner som tagits fram inom Fossilfritt Sverige ges prioritet. Ett stort antal branscher har tagit fram planer syftande till fossilfrihet. Färdplanerna innebär åtaganden från företagen och förslag till staten som staten förhoppningsvis kan leva upp till. I de branscher som saknar färdplaner bör stöd villkoras mot att sådana tas fram.

Regeringen bör även se till att lagar och regler går hand i hand med färdplanerna och att forskningspolitiken stimulerar utvecklingen i linje med färdplanerna. Inte minst kan stat, kommuner och myndigheter styra sina egna investeringar och upphandlingar med hjälp av grön upphandling – en möjlighet som borde kunna vara kraftfull men där det inom många områden hänt väldigt lite.

Det bör också utformas en strategi som gör att hela den svenska industripolitiken relaterar till målet om netto nollutsläpp.

Slutligen bör Sverige i EU ta upp diskussioner om en reformering av finanssystemet. Både för att begränsa den totala skuldsättningen och för att utlåningen styrs bort från klimat- och miljöskadliga aktiviteter.

Sverige kan bli ett föregångsland genom att utveckla handlingskraft även för långsiktiga utmaningar inom klimat och hållbarhet. Coronaviruset har visat att politisk handlingskraft är möjlig. Nu måste denna handlingskraft också omsättas i vår klimatpolitik – och i förlängningen skyddet av ekosystem och biologisk mångfald – så att de kan utgöra naturliga ramar för vår ekonomiska utveckling.

Texten är ett utdrag, läs hela artikeln i Dagens Nyheter


Ta gärna del av tankesmedjans övriga projekt inom Klimat & Resurser – läs mer om Superklimatplanen

Vill du vara med och stödja Global Utmanings verksamhet? Läs mer om hur det går till – Stöd oss

Kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *