Meny

Jan O Karlsson: Vad kostar invandringen?

6 år sedan

Jan O Karlsson: Vad kostar invandringen?

Jan O KarlssonDen artikel om migration och demografi som vi från Global Utmaning publicerade på DN-debatt den 28 september har lett till den sedvanliga mängden reaktioner. I skrivande stund har vårt inlägg på dn.se fått över 130 kommentarer och tio olika bloggar har refererat till vår artikel. Många, men långt ifrån alla, är kritiska till vårt budskap om att vår framtida välfärd kräver ökad invandring och bättre integration.

De flesta av våra kritiker återkommer ständigt till samma sak: ”Invandringen kostar samhället pengar”.

Men frågan ”Vad kostar invandringen?” är en fälla: den innehåller påståendet att någon kostar och någon betalar, utan att det redovisas vem som kostar och vem som skall betala.

The  Economist hade 1996 år sedan ett helt nummer som behandlade ämnet ”The trouble with men” och ställde frågan: ”Har samhället råd med män?” DNs Hanne Kjöller var häromdagen inne på samma fråga, bl.a. mot bakgrund av att männen svarar för den helt övervägande delen av alla våldsbrott.

Det har gjorts en del arbete på att försöka förutsäga vad en ökad invandring betyder för statens och kommunernas budget, men det besvarar inte frågan. Man får t.ex. inte fram t.ex. effekten av att landet får tillgång till arbetskraft som annars inte skulle finnas.

Men det finns ett sätt att ta upp den kastade handsken. Det är svårt att göra beräkningar om framtiden – det blir med nödvändighet en osäker prognos. Det är mycket bättre att utgå från det vi redan känner till, nämligen det förflutna.

Alltså: hur mycket har invandringen kostat?

Vilken tidpunkt skall man utgå från? Det finns gott om intressanta historiska exempel. Byggandet av Stockholms slott t.ex. Det var färdigt 1753. Det var, och är fortfarande, det relativt sätt största bygge som genomförts i Sverige. Ingen enda byggmästare eller hantverkare som engagerades i detta bygge, som varade i nära 50 år, kunde rekryteras i Sverige. Alla fick hämtas från utlandet. Vad kostade det?

Sverige har alltid varit rikt på järnmalm. Det har man vetat sedan tidig medeltid. Under stormaktstiden ansågs det nödvändigt att modernisera järnhanteringen. Den som ledde denna modernisering hette Louis de Geer, född i Liège, verksam i Amsterdam, som lockades till Sverige av Gustav II Adolf. Skapandet av de nya järnbruken i Finspång, Dannemora och Leufsta krävde arbetskraft som behärskade den nya tekniken. De fanns inte i Sverige utan fick hämtas från de Geers hemtrakter i Vallonien, nuvarande Belgien. Vad kostade den invandringen? (F.ö. gick integrationen knaggligt: de Geer satt visserligen i riksdagen men talade inte svenska utan bara franska. Hjältekonungen själv hade problem med integrationen: han talade helst tyska…)

Man kan spekulera över vad Karl-Oskar och Kristina och deras ungar i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” drog med sig för kostnader för amerikanerna när de bet sig fast i Ki-chi-saga. Och vad kostade alla andra som följde i deras spår?

Men låt oss i stället utgå från naturlig startpunkt, nämligen det ögonblick när Sverige från att ha varit ett utvandrarland övergick till att bli ett invandrarland. Det var strax före 1950. Vår produktionsapparat var oskadd av kriget. Det förhärjade Europa, som skulle återuppbyggas, ropade efter varor. USA lånade ut pengar till det krigshärjade Europa att köpa för och den svenska exporten gick för högtryck. Men det fanns inte tilltäckligt med folk inom landet. Vi behövde arbetskraft utifrån. De flesta kom från Finland, många från Italien och med tiden fler och fler från Sydeuropa. Denna tid, perioden 1950-70, brukar kallas guldåldern. Den årliga tillväxten låg med några undantag mellan 3 och 7 % om året. Levnadsstandarden mer än fördubblades.

Hur mycket lägre skulle tillväxten i BNP ha varit om vi inte haft tillgång till den invandrade arbetskraften. Det gjordes kalkyler på 60-talet som visade att vi skulle haft minst 1 %-enhet lägre tillväxt om inte invandringen ägt rum. Det vore intressant att uppdatera dessa beräkningar.

Men flyktingarna, vad kostar de?

Svar: flyktingar tar vi emot i kraft av att vi undertecknat och ratificerat en internationell konvention från 1951 som förpliktar oss att bereda en fristad för människor som är förföljda på grund av sin ras, sitt kön, sin religion, sina åsikter eller sin sexuella läggning. Vi har utfäst oss att ta emot alla som uppfyller dessa krav. Det finns inga ekonomiska förbehåll. Om någon anser att vi inte har råd att uppfylla dessa förpliktelser måste vi säga upp konventionen och ingå i det fåtal länder som inte ratificerat Genève-konventionen, t.ex. Khadaffis Libyen. Ett sällskap att ingå i för en stolt nation med ett rikt kulturarv.

Den som vill fördjupa sin förståelse av vad invandring ”kostar” kan studera Kanada eller Australien, som består nästan helt av invandrare. Om invandringen innebar en nettokostnad är det oförklarligt att de är två av världens mest framgångsrika ekonomier. Kanada har en målsättning att varje år ta emot 1 % av landet befolkning, vilket svarar mot 300 000 personer. Under den period när Sverige hade stor arbetskraftsinvandring kom vi som mest upp till 70 000 personer om året, vilket var något lägre än 1 % av befolkningen.

Norden har en helt fri arbetsmarknad ända sedan andra världskriget. Vad har kostat de nordiska länderna? Vad har den finska invandringen kostat oss svenskar, och vilka kostnader har Finland drabbats av när många sverigefinnar återvände? Vid slutet av kriget hade Finland bara hälften av Sveriges levnadsstandard. Idag har vi samma levnadsstandard. Det tyder på att det är två teorier som inte stämmer: det ena är att invandring skulle vara kostsam för mottagarlandet. Det andra att utvandring från en fattigt till ett rikt land skulle öka skillnaden mellan länderna. I så fall skulle Sverige idag vara mångdubbelt rikare än Finland. Men Finland har ju gått ikapp Sverige under denna tid.

Och Norge skulle idag vara på fallrepet, olja eller inte, med hänsyn till den omfattande invandringen från Sverige.

Jan O Karlsson
styrelseledamot Global Utmaning

Kommentarer